Johan Bursell är en av Sveriges ytterst få manliga lärare i textilslöjd och jobbar i årskurs 3–9 på Glanshammars skola i Örebro.
Varför valde du textilläraryrket?
– Jag har virkat sedan jag var 8–9 år så när jag funderade på vad jag skulle bli föreslog en kompis mamma att jag skulle bli textillärare. Först var jag tveksam, jag kände att bara kunna virka räcker ju inte. Men jag sökte till Göteborgs universitet och när jag kom in tyckte jag de andra teknikerna var väldigt kul också. Nu har jag jobbat som textillärare i 14 år.
Hur kom det sig att du började virka som barn?
– Det verkade spännande, mormors veckotidningar inspirerade mig. Jag tror att det var mamma som lärde mig virka, men jag har lärt mig mycket själv också genom böcker. I dag gör jag egna mönster och skriver böcker om virkning.
Har du fått några reaktioner på att du är man och jobbar som»syslöjdsfröken«?
– Att det är kul och lite annorlunda. Det har varit positiva reaktioner från kurskamrater och andra lärare. Mina elever tänker inte på det alls, de har ju inte haft några andra textillärare än mig. Men när jag började jobba som lärare var det kanske vissa äldre personer som reagerade lite negativt och en del elever som tyckte att: du är ju kille, du kan väl inte hålla på med det där.
Varför är det så få killar som blir textillärare?
– Många män som är intresserade av textil söker sig till designyrken i stället. Det har högre status. Och de män som vill bli lärare söker sig hellre till andra ämnen.
Fler tjejer väljer att bli lärare i trä- och metallslöjd, men inte tvärtom. Vad tror du det beror på?
– Det är lättare för en tjej att välja ett traditionellt manligt yrke eller intresse än det är för en kille att välja ett motsvarande kvinnligt. Man är rädd att ses som en mes och kallas kvinnlig eller tjejig. Men jag tror det är lättare nu än förr, det har luckrats upp en del.
Hur ska man få fler män i textilläraryrket tror du?
– Det gäller att locka in dem efter gymnasiet, de som har det intresset.
Ser du dig som en förebild för eleverna?
– Ja, jag försöker inspirera killarna mycket med min virkning. Många tycker det är kul. Jag har elever som gör tv-spelsfigurer till exempel. Det är bra om det är flera killar i en grupp, de brukar kunna hjälpa varandra. Jag vet också att det finns andra textillärare som visar upp en bild på mig när jag virkar som inspiration för sina elever.
Text: Elisabeth Richter