Grundskolan är obligatorisk och ingen elev behöver söka för att gå där. Men i bild, idrott och hälsa, musik och slöjd kan en skola få ordna färdighetsprov för att välja vilka som ska få komma in. Är det bra eller dåligt?
I skolans kafé spelar några barn på stolar och bord så att det låter som djembetrummor. Några andra barn väntar nervöst, för de ska göra ett färdighetsprov för att komma in till Karl Johansskolans musikklasser. Föräldrarna dricker kaffe eller småpratar, stämningen är ganska avspänd.
Varje år söker uppemot ett par tusen nioåringar till skolor med färdighetsprov, de flesta till musikklass. Varje år får flera hundra nioåringar veta att de inte kommer in. De som kommer in får utveckla sitt intresse och har oftast roligt i skolan. När någon någon gång väcker frågan att starta profilklasser med färdighetsprov/uttagning i exempelvis matte eller NO, blir det vilda protester. Men i bild, musik och slöjd verkar det vara självklart. Varför är det så?
– Jag tror att bara för att samhället värderar logiskt och matematiskt tänkande högre än estetiskt, så är de ämnena inte laddade, säger rektorn Lena Boström.
– De estetiska ämnena ser man som en talang, något man antingen kan eller inte kan, mer än något man kan träna i för att bli bättre.
Hon har själv sjungit i kör på fritiden, men har annars ingen musikalisk bakgrund. Hon har däremot arbetat på en skola med kulturprofil och såg där vad de estetiska ämnena betydde, både för elevernas motivation och inlärning och för gemenskapen på skolan. För ett antal år sedan bestämde politikerna i Örebro att ingen skola i kommunen skulle ha profilklasser. Det blev protester. Många ville ha kvar musikklassen som hade funnits sedan 1994. Så blev det, men inte i kommunal regi utan Pysslingen tog över verksamheten och nu finns Karl Johansskolans musikklasser i centrala Örebro sedan år 2000. 90 elever får en plats i klass fyra varje år. Dubbelt så många söker. En tredjedel av dem som kommer in är pojkar.
– Jag ser inte färdighetsprovet som utslagning av dem som inte kommer in, säger Lena Boström, utan ett sätt att fånga in de elever som har ett stort intresse för musik. Har man inte intresse för körsång är det nog svårt att gå här.
– Men det är alltid jobbigt att göra hälften av dem som söker besvikna.
Vissa grupper är inte lika väl representerade på skolan, som en del invandrargrupper. Vad det beror på vet Lena Boström inte, men tror att det delvis kan ha att göra med att traditionen att sjunga är väldigt olika i olika kulturer.
Eleverna har fyra musiklektioner i veckan. I början är det mycket körsång, sedan blir det också instrument: trummor, bas, gitarr och klaviatur. Tanken är att eleverna ska lära sig att kompa på ett bra sätt. På skolan jobbar fem musiklärare; två på heltid, två på deltid och en producent på deltid.
– Jag tror att det är roligt att jobba som musiklärare här, där man får utveckla musiken och där eleverna är intresserade, säger Lena Boström.
Hon tror att profilskolor leder till ett högre engagemang även i andra ämnen; många av eleverna är duktiga inom fler områden, berättar hon. Att grundskolan i Sverige ska vara likvärdig ser hon som att alla har rätt till en lägstanivå.
Musik- och engelskläraren Niclas Bäcklund håller med om att det finns ett stort engagemang hos eleverna:
– Jag ser att många mår bra av att gå här och det häftigaste är nästan det som händer utanför lektionstid, säger han.
– Eleverna bildar band, spelar och sjunger på rasterna. Det finns alltid någon att göra musik med.
När vi träffas har han lyssnat på sökande elever i flera timmar, tillsammans med en kollega. De sökande sjunger en av fyra sånger som skolan har valt och blir då kompade på piano. De sjunger också en sång de har valt själva och de får göra rytmövningar och härma toner som en av lärarna spelar på pianot.
– Jag tycker att man hör ganska bra på en gång vilka som skulle klara av att gå här, säger Niclas Bäcklund.
Visst är det svårt att säga nej till dem som inte kommer in, även om det inte sker personligen utan brevledes, men han har inte kommit på något bättre sätt att göra ett urval. En del är väldigt nervösa och kan inte slappna av, även om lärarna försöker avdramatisera hela situationen. Visst kanske det händer att lärarna missar någon som skulle ha passat att gå här, bara för att den är så nervös, tror Niclas Bäcklund, men det är nog ändå inte så vanligt.
När han sökte det här jobbet hade han jobbat i tio år i Vivallaskolan och ville vidare. Det lät spännande att starta en skola och att arbeta så mycket med musik.
– Alla som är bra på musik söker sig inte till oss, här satsar vi mycket på körsång och det passar ju inte alla. Jag tror inte att det är så att vi tar alla duktiga elever från andra skolor; jag har heller inte hört att andra musiklärare är avundsjuka på oss, säger han.
– Vi följer läroplanen som alla andra och hinner med det mesta som står i kursplanen, men även vi känner att det finns moment som är svåra att hinna med.
Men han tycker ändå inte att det är alldeles självklart med färdighetsprov eller profilklasser.
– Jag tycker inte att det är helt enkelt, men det är bra att det finns.
Han tycker att det är viktigt att det finns drivbänkar på några ställen, drivbänkar för dem som är extra intresserade av musik och han hoppas att några av eleverna går vidare med musik professionellt. Han tror också att profilklasser kan vara ett sätt för en elev som kanske betraktas som udda på en annan skola, att komma till sin rätt på en skola där alla gillar samma sak.
Annika Dzedina