Nära 150 års sammanlagd levnad. Ett halvt årtusende av släkt som gått före. De årsringar som Jögge och Wille Sundqvist har med sig är många och täta.
Wille och Jögge Sundqvist, far och son, boende i varsin liten västerbottnisk by, är fixstjärnor på träslöjdshimlen både i Sverige och runt om på klotet.
Förbättrare och vid behov uppfinnare av både verktyg, grepp och metoder som spritts över världen.
Författare till standardverk om svarvning, täljning med yxa och kniv. Stora även i USA, där deras workshops om »slojd« och »Swedish carving techniques« samlat mängder av deltagare genom åren.
Jögges poetiska Sommarprogram hördes av hundratusentals lyssnare och hans dvd om pappa Wille, Skeden, skålen och kniven, delfinansierades genom crowdfunding med bidrag på 100 000 kronor från fans i tjugo länder!
Bara detta visar på en storhet som vanligen inte brukar förknippas med svenska slöjdare. Men om allt detta storslagna handlar denna artikel – inte!
Låt oss i stället börja hugga, tälja och slipa fram kärnan i deras skapande och upptäcka att …
… det ligger ju ett huvud på stallgolvet!!!
En träskalle. Resten av kroppen svävar mot taket, ännu fot- och handlös. En stege av två smäckra björkstammar sträcks mot ett fönster strax under taket.
Han heter John Eklund, säger Jögge om den huvudlöse mannen i det till verkstad ombyggda stallet. Och snart ska han finnas på Vegaskolan i Vännäs – fast med huvudet på.
Det finns en historia bakom, ett projekt där Jögge lät barnen på Vegaskolan berätta en händelse ur släktens historia som kunde förvandlas till en träskulptur.
En pojke berättade om en dramatisk brand en snörik vinter, då hans farmors far, John, hade slängt sig ut från ett fönster, pulsat genom den djupa snön för att hämta en stege, pulsat tillbaka, rest stegen och i sista stund lyckats rädda familjen.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Jögge högg, bokstavligt talat, direkt och nu ska snart skulpturen påminna alla i Vännäs om hjältedådet!
Ett bra exempel på hur Jögge arbetar. Genom att berätta en historia i trä får han betraktaren att börja fundera, relatera och reagera.
Ibland nästan publikfriande humoristiskt som potatisstickan Hjärtstick med ett hjärta som knopp.
Ibland med en slingrande fästmanssoffa på Umeå flygplats med fyra vuxna säten – och ett för barn – som lockar par som snart ska skiljas åt att ta en sista sittande kysskram innan boardingtime.
– Eller Vitterorren, säger Jögge. Den beskyddande fågeln som liksom en vittra kan förvandla sig och spegla betraktarens känslor.
Kvinnan som just drabbats av självmord i familjen och beställde en svart vitterorre som terapi är bara ett exempel.
Västerbotten är berättarnas och skrönornas landskap framför andra. Men även slöjden har formats av miljön.
Förfäderna och förmödrarna till Wille och Jögge kom till dessa trakter runt Bjurholm för femhundra år sedan. De var markbrytare och nybyggare med skapandet i gener, huvud och fingrar. Att rätt och lyhört bruka naturen var ett måste för att överleva.
– Redan då var ordet »slög« uråldrigt, säger Jögge. Ordet som betyder att vara händig och rätt kunna hantera material och verktyg.
– Och än i dag säger vi om någon praktisk människa att »han är int´ oslög«. Med dubbla negationer; vi vill ju inte förhäva oss.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Ett halvtusen års tradition i detta trädfolkets land sätter spår. Det är en högtidlig känsla, även för ett barn, att vara en länk i den kedjan. Att göra något som behövs för att få tillvaron att fungera och samtidigt smycka sin omgivning.
Virket, ämnet, för just det man söker kan man bara finna genom att vara lyhörd - och »lysynt«. Precis som skrönorna står i kö för att hitta just sin berättare, så står trädet där och väntar på att bli funnen av sin uttolkare.
När Jögge beskriver hur han tänker sig att gammfuran skulle ha uttryckt sin glädje över att ha mött sin förlossare, så är det på Saras och Torgnys poetiska och högtidliga språk från landskapet där väckelsen var stor:
– Det är som om hon säger: »Änteligen så kom du! Resan vi skola göra är att låta dig förvalta vårt trädkött, så att vi kan leva vidare. När vi dör så fortlever vi i tingen«.
Även Wille är en befriare. Hårt skogsarbete i tidig ålder förde med sig vatten i knäna och en utsliten rygg men han var fascinerad av familjens häst, hushållets kanske viktigaste medlem.
– Honom ville jag lära mig teckna av. Jag tecknade väldigt mycket så jag bad pappa att få gå en Hermodskurs.
Men hans far gav honom ett tredimensionellt alternativ för att fånga hästens själ och muskulösa kropp och på samma gång sparade familjen in kurspengarna.
– Han tog fram en kniv och en bit sälgmasur och sa: »Tälj honom!« Och när jag frågade hur så sa han: »Det är bara att ta bort det som inte är häst!«
Hästen står där på hyllan, efter snart 75 år fortfarande i full flykt med alla muskler spända och manen utsträckt, och har genom åren fått sällskap av många fler hästar. Nästan alla bruksföremål och möbler i hemmet har formats av hans verktyg.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Ibland är det ett vedträ som sluppit förbränning eftersom det visat sig innehålla en skulptur. Och de smäckra svarvade skålarna bär eviga karvsnittade budskap som texten till »Härlig är jorden«, en skål som gjord för att meditera över livet efter döden.
Och härlig är den tysta kunskapen: att veta hur extremt tunn en mjölkskopa kan vara utan veden försvagas. Hur man kan blanda svarvning i färskt och torrt skick för att få fram den perfekt ovala formen på en skål. Och att ha tålamod att låta ljusstaken »Eiffel« stå emot ögats nötning under ett år, innan den sätts i produktion.
Med yxans tyngd, knivens vinkel och det rätta trycket på skedkniv och svarvjärn huggs, täljs, urgröps och svarvas det som nyss växte ute på heden, i skogen eller lågfjällssluttningen.
– Allt som inte behövs för hållbarheten och funktionen ska bort, säger Wille.
Men dekoreras ska det. Skönheten blir en del av funktionen.
Willes farfar, som var rörelsehindrad och borstbindare, lät sina många barnbarn pröva sig fram med verktygen och förde också förfädrens kunskaper vidare.
Och aldrig att farmor grälade för att vi skräpade ner. Bara vi lade tillbaka verktygen på sin plats, så att farfar nådde dem. Det var mycket viktigt.
I det stora köket hos Wille hänger de knivdekorerade skedarna på väggen, inget skedblad är djupare än sju-åtta millimeter. Perfekt avvägda med tanke på hållbarhet och funktion.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Grötskeden, brukad varje morgon under mer än trettio år, börjar bli tunnsliten och solen lyser igenom både fönsterruta och skedblad. Men vacker är den.
Detta är skönheten i en skapelse som liksom smakats fram för att ligga gott i den mun som ska bruka den och fortsatt formas genom den långsamma förslitning som dagligt bruk innebär.
– Det är dialogen med materialet och historien som skapas som är roligast, säger Jögge. Och att veta att detta är kvalitet, som kommer att leva vidare långt efter min död.
För snart 90-årige Wille har vägen till att bli en av de mer respekterade slöjdarna i Sverige kantats av omständigheter och möten, som kanske ändå inte varit så tillfälliga som det kan tyckas.
– Storpappa har varit god mot mig, konstaterar Wille och pekar uppåt.
För när en dörr stängdes, framför allt av hälsoskäl, så öppnades en annan. Tips, rekommendationer och hans egen envishet förde honom till Nääs slöjdseminarium, till professor Carl Malmsten (en sann förlösare av skaparkraft), Konstfack, bildhuggaren Emil Sandberg i Umeå, möbelsnickarutbildning …
Och så småningom till lärartjänster och posten som länshemslöjdskonsulent i Västerbotten, där han bland annat inspirerade skogsarbetare som, liksom han själv, fördärvat ryggen till att bli hemslöjdare.
Till USA kom han tack vare att en samisk slöjdare tackade nej till ett möte med en amerikansk slöjdarguru på Sverigebesök – och att Wille i stället tackade ja! Inte undra på att han är tacksam mot Storpappa!
Efter några slingerkrokar så var även Jögges yrkesval klart, inspirerad av två kreativa föräldrar. Oavsett vad han tillverkat – och hittills tror han sig ha skapat drygt fyratusen föremål – så har allt fått en egen knorr, för skaparglädjens skull.
Ofta är det målat med klara och ibland kontrasterande färger och har ibland grenstumpar och kvisthål som står för det där extra som får öga och fingrar att gå på utflykt.
Mycket påminner om tusenåriga mönster, ristningar och former eller leker med begreppen: pallens krokvuxna ben som avslutas med varsin svart klöv, marmeladspaden som påminner om ett platt brännbollsträ. Och så fortsätter det.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Detta är blinkningarnas slöjd till brukaren eller till den person som ska bli inspirerad till egen små- eller storslöjd.
Men också ett led i en universell tradition där generationer av nyttoslöjdare i alla kulturer och tider med kärlek och lust har skurit, smyckat och målat sina föremål, oavsett hur grå tillvaron än varit. Och ofta mer än vad som behövts för funktionens skull »bara därför att«.
Beställningarna till Jögge på offentliga utsmyckningar är många och har alltid en egen twist. Stadigt på jorden eller svävande mot rymden – eller mittemellan. Vilt och utan hämningar.
För, som det står skuret på en av Jögges ordtavlor på Umeå flygplats med citat från Douglas Adams: »Hemligheten med att flyga är att kasta sig hårt mot marken och missa«!
Så låt oss flyga!
Mats Klockljung