Det är innovatörer och problemlösare som gror i slöjden. Därför kan även digitala verktyg och uttryckssätt ta plats här.
Ett dissekerat datorchassi ekar tomt. Dess beståndsdelar ligger utspridda på arbetsbordet. Med koncentrerad blick och djupt krökta ryggar inspekterar Simon Schön och Samuel Flinkman, i klass 8A på Montessoriskolan i Onsala, standarden på teknikaliteter som moderkort, ramminnen och fläktar. Att datorns prestanda måste höjas innan programmeringsprogrammet Scratch kan installeras råder det inga tveksamheter kring. Materialvalet till det bord som ska tillverkas för datorns räkning orsakar däremot livliga diskussioner mellan eleverna och slöjdläraren Susanne Tobiasson. Samuel Flinkmans dröm om ett bord av plexiglas verkar gå i kras. Vad skulle det kosta och går det ens att bygga ihop ett hållbart bord av detta material? Susanne Tobiasson säger inte blankt nej till idén utan uppmuntrar honom i stället att själv söka efter svaren på frågorna på någon av internets alla sökmotorer.
– Det finns en helt otrolig uppfinningsrikedom bland eleverna och lusten att experimentera vill jag uppmuntra. Så därför säger jag hellre ja än nej till deras egna idéer och låter dem upptäcka eventuella svårigheter genom att testa själva. Det kanske tar en lektion längre men de kommer i regel fram till samma slutsats som om jag hjälpt dem, säger Susanne Tobiasson.
När datorinstallationen väl är färdig ska den placeras ut på skolan för att skapa en plats där eleverna bland annat kan lära ut grunderna i programmering till yngre årskurser. Detta är ett av flera projekt som pågår just nu som förenar traditionellt slöjdande i textil, trä och metall med förmågan att hantera det digitala hantverket bestående av ettor och nollor.
För drygt ett år sedan bestämde sig nämligen Susanne Tobiasson för att slå upp portarna till slöjdverkstaden för nya material och tekniker. I det gula huset, med två större slöjdsalar och några mindre skrymslen och vrår, finns det därför numera mer än sedvanliga verktyg som symaskiner, hammare och spik. Men platsar verkligen saker som exempelvis datorbyggande, lysdioder, digitala husbyggen, Scratch och andra digitala program i slöjden? Susanne Tobiasson svarar med en enkel motfråga.
– Vänd på det i stället – läroplanen specificerar inte exakt vilka material eller tekniker som eleverna ska kunna – så varför inte? Slöjden handlar om att träna olika förmågor och det kan vi göra på många olika sätt menar jag. De digitala verktygen ska inte heller ersätta de traditionella – det handlar snarare om att lägga till fler alternativ för att rusta eleverna för framtiden, säger Susanne Tobiasson.
Digital utrustning blir allt vanligare i skolan men i slöjdämnets kursplan finns inga krav på att det måste användas i undervisningen. Trots det har olika former av digital teknik ökat markant just här. När det gäller saker som att söka information på internet, blogga om sin arbetsprocess, skapa introduktionsfilmer för olika tekniker eller den delarkultur som präglar sociala medier har eleverna redan kommit långt, menar Susanne Tobiasson.
– Som användare är unga redan jätteduktiga men jag vill att mina elever ska ta steget från konsumenter till att vara medskapare. Det handlar inte om att alla ska bli programmerare utan om att få dem att förstå tänket bakom – och ta makten över – den teknik som tar en allt större plats i samhället, säger Susanne Tobiasson.
Det kan te sig som ett stort kliv att ta men ett sätt att sänka trösklarna och inspirera eleverna till att börja testa själva kan vara Makey Makey. Det är en lättanvänd elektronik som bland annat kan göra vad som helst med ledande förmåga till tangentbord eller mus och förklara hur slutna kretsar fungerar. Eleven Paula Hammer demonstrerar hur några yngre elevers egentillverkade spelkontroller av trä och metall kan få liv och styra piltangenterna på datorskärmen med hjälp av just Makey Makey. Eleverna har också fått testa på att skapa enklare applikationer tidigare med hjälp av Scratch – alltifrån egna spel i sann Super Mario-anda till program som hjälper till med engelska glosorna.
– Om tekniken är så pass enkel att man kan jobba med den i skolan så tror jag att eleverna har lättare att närma sig den. Sedan har alla olika förutsättningar och man kan inte begära att alla ska kunna allting. Stöter en elev på ett problem som inte jag har svaret på exempelvis så uppmanar jag dem alltid att ta med den frågan till en annan lektion som tekniken eller matten, säger Susanne Tobiasson.
Att eleverna lånar kompetenser av varandra eller av lärare från vitt skilda ämnen är något som Susanne Tobiasson uppmuntrar. Onsala Montessoriskola har förvisso en lång tradition av att arbeta ämnesövergripande men projekt som tydligare förenar olika ämnen skulle hon vilja se mer av. Att elevernas kunskaper från andra ämnen behövs blir också tydligt när de under lektionen slår sina kloka huvuden ihop för att tillsammans skapa framtidens lågenergihus. Det är ett arbete som pågår parallellt med projektet med datorinstallationen. Målet är att skapa en digital, skalenlig husmodell, med alla möjliga – och omöjliga – innovationer och klimatsmarta lösningar för att delta i Tekniktävlingen som Chalmers och Tekniska samfundet anordnar. Ambitionsnivån är hög och några elever har luskat fram materialförslag och tekniska lösningar som inte ens Susanne Tobiasson har hört talas om. Tävlingen brukar vanligtvis höra till tekniklektionerna men här har den sedan många år tillbaka varit en del av slöjdundervisningen.
– För mig är detta självklart slöjd men jag ska erkänna att jag ibland brottas med frågan: platsar detta verkligen här? För man in nya saker i slöjden så måste kanske något annat tas bort och jag vill inte riskera att eleverna missar det handfasta arbetet. Jag tror att det är viktigt att se till att bägge delarna alltid finns representerade, säger Susanne Tobiasson.
Kanske är det också därför som klassen ska tillverka en fysisk modell av huset de håller på och spånar kring i dag – trots att det inte behövs för tävlingens räkning. Det är uppenbarligen inte helt okomplicerat att föra in nya material och tekniker i slöjdundervisningen. Susanne Tobiasson väljer att beskriva det som ett smörgåsbord av tekniker som eleverna kan välja bland inom ramen för ämnet. På så vis kan eleverna fylla den verktygslåda som de ska bära med sig i livet efter skolan. Hon önskar en tätare kontakt med såväl arbetsliv som universitet för att tydligare kunna visa eleverna vad förmågorna som tränas i slöjden faktiskt kan användas till. När kunskaper om enskilda metoder och material har bleknat ska förmågan att lösa problem kvarstå menar hon.
– Slöjden står för mig för innovationslust och problemlösningsförmåga. Kunskaperna man får här gör en handlingskraftig och kan leda vidare till väldigt många olika yrken. Så om mina elever går härifrån som orädda, kreativa problemlösare som både vågar testa – och misslyckas – oavsett vilket material de ställs inför, då tror jag att står de väl rustade för framtiden.
Ellen Larsson