QR-koder sparar tid

QR-koder som hjälpmedel har sparat textilläraren Eva Söderberg enormt mycket tid. För hennes del är arbetet med digitala verktyg ett sätt att hela tiden uppdatera sin undervisning och hänga med i samhällsutvecklingen.

Eva Söderberg tyckte inte alltid att syslöjdslektionerna var särskilt roliga när hon gick i skolan. I dag är ett av hennes främsta mål att göra sin egen undervisning så olik den tiden som möjligt.

– Vår fröken satt vid en upphöjd kateder och vi fick stå nedanför i kö och vänta när vi behövde hjälp. Det kunde gå en hel lektion utan att man kom någonstans eftersom vi inte fick fortsätta till nästa steg förrän vi hade fått klartecken om vi hade sprättat på rätt ställe eller inte, säger Eva Söderberg, lärare i svenska och slöjd på Nya Påvelundsskolan i Västra Frölunda i Göteborg.

Hur man som slöjdlärare ska hantera och minimera den tidsödande väntetiden har alltid varit lite av ett moment 22. Alla elever är ju ivriga att komma vidare och angelägna om att göra färdigt sina arbeten.

– En annan av mina främsta ambitioner är att »bli av med mig själv som experten i rummet«, bland annat med hjälp av kollaborativt lärande. Jag tycker att Dylan Wiliams metod C3B4ME (see three before me) är ett väldigt bra arbetssätt. Det vill säga att eleverna ska tänka till ett varv extra, fråga varandra eller använda sig av andra källor innan de vänder sig till mig.

Eva Söderbergs målsättningar är viktiga pusselbitar i hennes undervisningsideologi som handlar mycket om att använda sig av digitala verktyg för att effektivisera både sitt eget och elevernas arbete. Inte bara tidsmässigt, utan även för att underlätta själva inlärningsprocessen, utveckla förmågan att jobba självständigt och - kanske framförallt - för att få eleverna att minnas vad de har lärt sig.

På skåpen längst bak i Eva Söderbergs ljusa och rymliga slöjdsal sitter ett antal QR-koder på vita A4-ark uppsatta. Varje QR-kod är försedd med en rubrik där det framgår vilken information de innehåller: stygnplåt, mönsterfärg, mönsterbåge, tråckla för hand, räta mot räta, pressarfot, hur man syr i en mudd, med mera med mera. Samtliga QR-koder är skapade av Eva Söderberg som själv har spelat in demonstrationsfilmer eller podcasts med muntliga förklaringar. I vissa fall har hon länkat till befintliga informationskällor på nätet.

– Tanken är att eleverna ska scanna av QR-koden med sin mobil eller Ipad för att slippa vända sig till mig varje gång de stöter på ett ord i instruktionerna som de inte förstår eller om de kör fast vid något särskilt moment.

Det bidrar även till att de lär sig slöjdspecifika begrepp på ett smidigt sätt, vilket ingår i kunskapskraven. Den grundläggande tanken är ju att eleverna ska lära sig att följa en instruktion om de blir sugna på att sy någonting på egen hand i framtiden. Arbetsmetoden har avsevärt förkortat kölistan framme på tavlan, där eleverna får skriva upp sitt namn varje gång de behöver hjälp.

Under dagens lektion kommer troligtvis många att få användning av QR-koderna, inflikar Eva Söderberg när eleverna är på väg in i klassrummet. Och det visar sig att hon har rätt. Så fort de har plockat fram sina arbeten börjar det surras lite här och var om hur man syr i en mudd. Den här gruppen åttor är nämligen mitt uppe i ett klädprojekt där de har fått välja att utgå ifrån ett begränsat antal modeller som Eva har sytt upp och hängt på en klädhängare tillsammans med mönsterinstruktionen längst fram i klassrummet. Vissa har valt att sy collegetröjor, andra träningsbyxor, shorts eller t-shirts.

Syftet är att de ska ge sitt plagg en personlig touch med hjälp av applikationer, textiltryck eller genom att lägga till eller ta bort något.

Olle Lindbom är en av dem som har kört fast vid mudd-momentet. Han håller på och syr ett par seglarshorts som ska dekoreras med loggan på hans båt och har precis scannat av en av Eva Söderbergs QR-koder. På Ipaden framför honom rullar en instruktionsfilm om hur man syr i en mudd.

– Jag tycker det är jättebra med QR-koderna. Mönsterinstruktionerna kan vara rätt svåra för den som inte är så bra på slöjdtermer.

En stund senare kommer bordsgrannen Lucas Erlandsson och vill ha hjälp av Olle Lindbom. Även han har svårt att förstå hur en mudd ska sys i. Men Olle Lindblom är koncentrerad och mitt uppe i sitt och rekommenderar honom att kolla på filmen i stället.

Men samtidigt är det många som föredrar att få hjälp av läraren och Eva Söderberg springer från elev till elev, utan uppehåll.

Eva Söderberg började göra demonstrationsfilmer för två år sedan. Numera låter hon ofta eleverna filma med hennes mobil medan hon själv visar och berättar hur man gör. Sedan redigerar hon filmen och klipper bort onödiga sekvenser direkt i telefonen eller på datorn.

– Jag brukar göra det när jag märker att jag måste förklara samma sak om och om igen. Filmerna blir kortare och mer precisa och eleverna tycker ofta att det är roligt att själva hjälpa till med filmandet.

I dag har hon en egen Youtube-kanal och när vi ses har hennes filmer visats totalt 22 994 gånger. Utöver det har hon även en egen blogg, Slöjd 2.0, där hon lägger in slöjdtips av alla möjliga slag.

I ett annat lyckat digitalt projekt fick eleverna redovisa sina arbeten med hjälp av Imovie, ett filmredigeringsprogram som går att ladda ner både till dator, mobil och läsplatta. Eleverna i årskurs sju fick i uppdrag att ta minst tre bilder per lektion på sina pågående arbeten, för att sedan lägga in dem i Imovie och lägga till tal, text eller musik.

– Men den här typen av projekt kräver att läraren är noggrann med att förklara att de inte bara ska redogöra för vad de har gjort utan även för sina val och hur de löste sina misstag. Filmerna visade sig vara ett effektivt bedömningsunderlag och ett bra sätt att redovisa för elever som har svårt att uttrycka sig i text.

Det finns ett stort intresse hos dagens slöjdlärare att lära sig mer om digitala hjälpmedel, enligt Eva Söderberg.

– De lämpar sig väldigt väl för slöjdämnet eftersom vi hela tiden arbetar multimodalt, med både hantverk, text, bild och analys, säger hon och tillägger att hon blir provocerad av att slöjd ofta beskrivs som något förlegat eller som något som inte riktigt passar in i dagens utbildning.

– I slöjden tillämpar eleverna många förmågor och enligt mig är det ett av skolans svåraste men också viktigaste ämnen. Här får de möjlighet att prova om teorierna de lärt sig i andra ämnen håller i praktiken, vilket tillför en extra dimension rent kunskapsmässigt.

Framöver ska hon börja arbeta med digitala material och programmering.

– Här finns det jättemycket spännande saker att göra.

Eva Söderberg ser inte införandet av nya digitala tekniker som ett hot mot hantverket eller ämnet som sådant, tvärtom.

– Samhället digitaliseras och läraryrket måste förändras i takt med samhället. Dessutom tror inte jag att den digitala utvecklingen minskar intresset för det analoga och för hantverket, säger hon och tar ett konkret exempel:

– I de makerspaceföreningar* som jag har besökt står 3D-skrivare bredvid vävstolar och stickmaskiner, hyvelbänkar bredvid datorer. Jag tycker mig snarare se att hantverket värderas högre och definitivt inte är på väg bort.

Och det gäller även slöjdämnet. Estetiska ämnen är något som kommer efterfrågas allt mer, tror hon.

– Särskilt eftersom det hela tiden ställs högre krav på att elevernas multimodala färdigheter, vilket vi är bra på, återigen. Samtidigt tror jag att det är jätteviktigt att vi estetlärare hjälps åt att lyfta fram det vi är bra på och det vi kan tillföra inom utbildning.

* I makerspaceföreningar samlas människor för att skapa tillsammans, dela erfarenheter och material.