I Peter Degerskärs slöjdsal i Karlskrona går särskoleelever och grundskoleelever i samma grupp. – Ibland är det rättvist att ge några mer tid än andra. Men alla ska känna att de får det lilla extra. Det som lyfter dem.
Wille Ringborn är färdig med sin lyftkran och nu vill han göra en robotspindel. Tillsammans med fritidsledaren och assistenten Jonas Andersson bläddrar han igenom högen av inspirationsböcker. I Slöjda småkryp hittar de en gräshoppa som kan fungera som mall.
– Peter!
– Strax, Wille! Jag ska bara prata lite med Malwa om hennes fågelholk.
Peter Degerskär är slöjdlärare, specialpedagog och utbildad möbelsnickare. Hans arbetsplats är Rosenfeldtskolan mitt i Karlskrona. Som vanligt på onsdagsförmiddagarna är han omgiven av tio elever: sju femteklassare från grundskolan och tre sjätteklassare från grundsärskolan. Den här dagen finns resursassistenterna Jonas Andersson och Lena Petersson med i slöjdsalen.
Här är mycket på gång. Lina Johansson provblåser i sin panflöjt. Juliana Soriano Galero försöker få ordning på sina cheerleadervippor, som ska vara färdiga till elevernas innebandymatch mot lärarna. Lukas Mostberg sandpapprar sin bumerang och Albin De Bie målar den egenkonstruerade ubåten som ska hänga hemma i taket.
– Malwa, säger Peter Degerskär, hämta penna, linjal och vinkelhake, så ska vi fixa till taket på din fågelholk. Du kommer ihåg hur en vinkelhake ser ut, eller hur?
Malwa Rönnbergs holk har plats för flera fågelfamiljer och det blir diskussion runt bordet om vilken årstid fåglarna kommer att ha störst nytta av sin holk. När det är kallt ute eller när ungarna ska födas?
Medan Malwa Rönnberg letar rätt på vinkelhaken får Wille Ringborn hjälp av Peter Degerskär och Jonas Andersson. En robotspindel är ingen enkel sak. Men visst ska det här gå! Jonas, Wille och rullstolen försvinner in i metallrummet. Det är tungt att klippa i aluminiumplåt, men till slut har robotspindeln fått sin kropp. Wille Ringborn är nöjd men trött.
Albin De Bie kikar in med sin nu svartmålade ubåt:
– Coolt, Wille!
Sedan går han för att ta reda på vilken knut som lämpar sig bäst i båtens hänganordning. En fiskeknop, kanske?
Peter Degerskär inviger honom i knoparnas mysterium, samtidigt som han drar den gamla ramsan: »Knut stod vid en knut och knöt en knut …« Han har svårt att låta bli att, som han säger, busa med orden.
Stämningen är avspänd och lekfull. Så är också två assistenter på plats för ovanlighetens skull.
Visst händer det att även en slöjdlärare får »kortslutning i hjärnan«. Som de enstaka gånger Peter Degerskär är utan assistent i slöjdsalen och många elever pockar på uppmärksamhet samtidigt. Då kan det bli problem.
– Särskoleeleverna är för det mesta inte lika påstridiga som de andra och kan lätt bli passiva om ingen driver på. Någon kanske till och med somnar. Jag måste vara så förberedd, och känna eleverna så pass väl, att jag vet vad som kan hålla deras intresse uppe tills jag får tid att ägna mig mer åt dem.
Några konkreta tips säger han sig inte kunna leverera. Men det gäller att vara uppfinningsrik, både psykologiskt och praktiskt. Till exempel har han byggt en anordning som gör borrmaskinen hanterlig även för den som sitter i rullstol eller inte har så mycket armkraft.
– En kille som Wille kan göra jättemycket om han får chansen. Det hänger på att han får rätt hjälp, men framförallt på att jag släpper alla förutfattade meningar om hans förmåga.
Peter Degerskär tycker inte om att säga stopp. Vill någon tillverka ett radhus för fåglar eller en stege till ett marsvin så är svaret: Visst, det är du som ska ha det, inte jag. Det är du som bestämmer.
– Sedan är det min sak att individualisera, hitta lämpliga tekniker och se till att kursplanens olika moment kommer med.
Därför säger han till Lina Johansson, som under hela lektionen och tillsammans med assistenten Lena Petersson har suttit och pulat med sin färgglada panflöjt:
– Ett nattduksbord? Det löser vi. Skriv upp det på en lapp så att vi kommer ihåg det när vi ses efter jul!
Peter Degerskär liknar sig själv vid en transformator. Hans uppgift är att omvandla elevernas ibland avancerade idéer till något som är möjligt för dem att genomföra och som får deras självförtroende att växa.
– Slöjdlärare brukar vara kluriga och bra på att förenkla och att anpassa utifrån olika förutsättningar.
I höstas lyssnade Peter Degerskär på en föreläsning av specialpedagogen och skolutvecklaren Fredrik Ahlén. Rubriken var »Tänk om det handlar om inkludering«. Han tyckte att han fick sitt eget arbetssätt bekräftat, och han är noga med att inkludering är något helt annat än att integrering; När man integrerar försöker man pressa in alla i en given form. En inkluderande miljö, däremot, skapas utifrån behov och välkomnar olikheter.
– Inkluderingstanken tilltalar mig, säger Peter Degerskär. Den stämmer överens med min människosyn.
På Rosenfeldtskolan har försöken med inkludering böljat fram och tillbaka, och hittills mest hängt på enskilda lärares entusiasm. I dag är det bara i trä- och metallslöjd, textilslöjd och idrott som särskole- och andra grundskoleelever har gemensamma lektioner. Peter Degerskär menar att det borde vara möjligt i samtliga ämnen.
– Först då kan vi få en skola för alla. Men det måste finnas en plan och en vilja. Fina ord är inte nog.
Själv är han inne på tredje året med blandade grupper.
– Elever med en lättare utvecklingsstörning brukar smälta in utan problem. Med rätt hjälp och bemötande kan även den som har flera funktionsnedsättningar vara med – på sitt sätt, förstås. Människan först och svårigheterna sedan, det är min utgångspunkt.
Peter Degerskär har lång erfarenhet av elever med mer eller mindre uttalade diagnoser.
– Jag har lärt mig att det inte går att kommunicera med alla på samma sätt. Min utmaning ligger i att upptäcka elevernas starka respektive svaga sidor och att utgå från dem. Det gäller vare sig det finns en diagnos eller inte.
Med det synsättet, och med assistans i slöjdsalen, ser han ingen risk för att särskoleeleverna med sina behov ska stjäla fokus från de övriga.
– Titta på Albin och hans båt; vi har hunnit med hur mycket ubåtsprat som helst, han och jag, både om själva båten och om ubåtsliv.
– Slöjd är ett ämne som är naturligt att individualisera, fortsätter han. Det handlar om att kläcka en idé, utveckla den och göra en analys: blev det som jag tänkt eller måste jag börja om från början? Det kan vara något så enkelt som att såga i en träbit. Antingen sågar du rakt eller också blir det snett. Du får svar direkt på det du gör.
Ibland, anser Peter Degerskär, kan det vara rättvist att ge någon mer tid än en annan; det förstår eleverna.
– Men jag är noga med att alla ska känna att de får det lilla extra. Dessutom: att på ett positivt och nära sätt få uppleva att människor är olika, och att det går utmärkt att leva ihop även med dem man uppfattar som annorlunda, det måste väl räknas som en högvinst i livet.
Birgitta Stribe